Under 1930-talet varnade Winston Churchill för vad Hitler kunde vara på väg att göra med Europa. Han hade ju skrivit om nästan allt i sin bok Mein Kampf redan 1925, så Hitler var inte direkt svårtolkad när det gällde sina avsikter. Den, som Churchill uttrycker det i sin bok Minnen (1948), fredsälskande brittiska demokratin, ville dock inte höra att Europa kunde vara på väg mot ett nytt krig och slog dövörat till.

Under tiden rustade Hitler, trots löften om motsatsen, för fullt. När situationen blev övertydlig 1937/38 började engelsmännen också rusta, men sådant tar tid. Första året behöver man för att planera, säger Churchill. Andra året går åt för produktutveckling. Tredje året ägnas åt att bygga ut produktionen. Fjärde året - i bästa fall - kan investeringarna börja ge konkreta resultat i form av leveranser. Det var erfarenheten från Första Världskriget och det var erfarenheten för det som senare skulle döpas till Andra Världskriget.

Det slår oss att fyra år känns som en väldigt kort period i dessa sammanhang. De var inte så dåliga för i tiden… Det slår oss också att vi är i en obehagligt liknande situation idag. Sedan något år tillbaka skriver media att kriget mellan Ryssland och Ukraina förbrukar mer vapen och ammunition än vad världen hinner producera och att produktionen måste byggas ut. I denna situation lär sig politikerna återigen det som de lärde sig 1914 och 1939, nämligen att det inte bara handlar om att trycka på en knapp och köra maskinerna lite snabbare. Enda trösten 2023 är kanske att Ryssland inte har det försprång som Hitler var smart nog att skaffa sig på 1930-talet. Dessutom fungerar rysk produktion sämre än tysk. Det gäller både nu och då.

Det slår oss dessutom är vi alla, både politiker och industrialister, är i den situation som Churchill var på 1930-talet, det vill säga att försöka uppmärksamma varandra på abstrakta utmaningar medan tid ännu finns. Det svåra med att vara ingenjör är, som någon uttrycker det, inte tekniken utan människorna.